allt blir egentligen så fel, det här är min blogg, ett ställe jag har där jag kan skriva precis vad jag vill utan att någon annan har nåt att säga till om. ändå vågar/vill jag inte skriva ner mina innersta tankar här, för även om det är min blogg, mina tankar så är det jag som för skit för det.
jag tycker egentligen att det är helt sjukt, jag får skriva vad jag vill, men jag vet att du läser. och då vill jag inte göra det.
det vore egentligen så sjukt skönt att bara få skriva av mig en massa skit, massa tankar.
men det skulle bli så sjukt långt och det jag skulle skriva skulle vara så privat, nåt som ingen annan än jag behöver veta.
det spelar ingen roll hur lättsamt livet är, för det blir ändå komplicerat hur man än gör..



Ett steg utan dig gör ont att gå, därför har jag stannat där vi lämnade varandra.
Du är personen som stod mig närmast, som vet allt om mig.
Jag saknar dig, fast på samma gång gör jag det inte alls.
Egentligen känns det så skönt att det har blivit som det har mellan oss.
för det har fått mig att inse, inse att jag är värd någon bättre.
och det har bevisat, bevisat att man inte kan lita på en enda människa.
hur mycket man än vill, så går det tydligen inte. jag provade.