10 juli

det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill visa.
så mycket som jag kan förklara, om jag bara hade fått en chans.
så mycket som egentligen inte hade behövt vara så fel.
allt hade kunnat vara så otroligt enkelt.
så många ord, men som tydligen inte har någon betydelse.

jag vet varken ut eller in själv, speciellt inte nu, med allt det här också.
så mycket tankar som far runt utan svar.
det finns så mycket jag vill prata om. som bara behöver få komma ut.
alla bra minnen. allt som egentligen inte är något speciellt men som man minns som nåt sådär extra speciellt ändå.

den där känslan som dyker upp ibland, den som inte går att förklara men man vet så väl ändå.
känslor man inte riktigt minns, men dyker upp ibland ändå, man blir förvånad men man minns då.
saknaden av nåt som var utöver det vanliga, nåt som betydde så otroligt mycket.

vetskapen om att allt egentligen inte hade behövt bli såhär redan från början.
det är det som är så jobbigt, det hade inte alls behövt bli som det blev.



förevigt du, förevigt jag, förevigt vi .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0